Det har verkligen rört på sig det senaste halvåret, på så obeskrivligt många sätt.
Framförallt har en vän till mig nyligen drabbats av Den Största Sorgen, den man aldrig någonsin kan komma ur. Kan inte skriva mer (och vet inte om det känns rätt heller), men på något sätt tog det ner mig på jorden.
MITT allra största blev liksom... både större och mindre samtidigt. Att min mage börjat leva sitt eget liv. Igår fick vi veta att den som röjer runt där inne är en pojke.
Och det blev så tydligt hur skört allting är.
Att det bara finns klyschor för att beskriva det, är väl beviset för att ord egentligen saknas. Jag minns min familjs tid, och minns att jag inte minns. De första månaderna efter lillebrors död var bara mörker, apati och en akut sömnsjuka.
Comments